Tankar...
Tänker som vanligt.
Tom som vanligt och känner fortfarande inte något.
Har försökt komma underfund med vad det kan vara som spökar.
Jag kan inte nå mitt mål.
Vill helst av allt lägga mig ner och inte finnas till på ett bra tag.
Bara ligga och inte vara någon.
Har mina älskade döttrar som tur är. De är mitt allt som jag gör allt för.
Detta snickrande i huvudet ska ta slut.
Jag kommer vänta ut det om det så ska vara.
Jag stänger av så fort mina barn finns i närheten för jag vill inte att de ska se hur jag egentligen mår. Om det är något jag lärt mig under mina levnadsår så är det att kunna stänga av. Jag stänger av när det behövs vad det än gäller. Ex när min kära man gick härifrån, jag kände inget när han tagit sin väska och skrivit på dörren:
"Du kommer alltid betyda mycket för mig"
Jag ryckte på axlarna och mitt liv gick vidare.
Jag kan sätta på och stänga av känslor som det vore en ugn.
Alltid lägger jag på en fasad som är positiv om jag märker att min motpart anar oråd.
Fan inte klokt vad det förflutna kan göra mot en.
Nu är min framtid mina barn och allt handlar om deras säkerhet och att de ska få ett så bra liv som det bara går att få.
Gör allt för att skydda dem och hålla dem borta från att göra samma misstag som deras mamma gjort.
Lära dem det jag inte lärt mig, plus allt det jag lärt mig.
Tack för mig!!!!!!!
Mitt vackra barn som får mig att tappa andan varje gång jag tittar på henne.
Charmtrollet som får min tid att stå stilla varje gång hon finns i min närhet
