zasa

Är så spritt språngandes förvirrad att jag inte vet vad jag ska skriva men ändå sätter man sig här.....

Tankarna snurrar hysteriskt och hjärtat bankar hårt och intensivt, ajajaj
Vet inte hur jag ska stanna upp och ta itu med det,försöka ta itu med en sak i taget istället för allt samtidigt.

Helt klart den intensivaste helgen i mitt liv! Allt från klydd till ännu mer klydd. Tankarna blir fler och paniken slår in för att man inte kan kontrollera det.
   Saknar min älskade vän så sjukt mycket nu och hade gjort vad som helst för att få tillbaka honom.
Behöver honom så mycket, en stor bamse kram och hans varma läppar mot min kind som säger att allt löser sig. Efteråt fick man alltid det varma busiga leendet och orden som värmde så skönt; "Jag är här hos dig när du som minst behöver det och som mest behöver det." Finns så få ord som kan göra ens liv lättare och just dem lever jag på än idag trots att han inte finns här för att säga dem till mig. Kan få sådana kalla och varma känslor på en gång och är säker på att det är han som vill försöka få mig att inse att han inte lämnat oss helt och hållet. Jag lärde mig mycket av honom som jag kommer ta vara på, speciellt eftersom det kommer från honom. Ingen människa kan någonsin mäta sig med honom. Älskar dig Jimmy!

Den senaste tiden har varit så jobbig och inget har hänt som gjort det lättare (eller jo kanske lite). Ibland slår tankarna in på vad som kunde varit annorlunda och hur men det går inte heller. Vet av egen erfarenhet att det går inte alltid som man vill.

Vissa saker vill man bara, jag är ju den där hjärt-personen. Jag lyssnar till mitt hjärta och väljer det som känns rätt, inte för att det alltid verkar vara rätt efteråt men längre fram vet man att man handlade rätt och valet man gjorde då som verkade tveklöst slutade med rätt.
 Kan säga nu att jag har ingen aning om det är rätt det val jag gjort men det får framtiden utvisa och att spekulera i det nu hjälper inte.
   
Man kan aldrig kontrollera mig och få mig intryckt  i ett hörn.
      Jag är så pass självständig och envis att det lönar sig inte ens att försöka. Tyvärr har vi kommit till det stadiet nu och det suger fett kan jag säga!
Varför prövar man ens när man vet att det inte går?
Trots att man förklarat hur man funkar som människa så tror sig folk kunna ändra på det.
Varför?
Jag kan säga utan att överdriva att jag kräver så fruktansvärt lite utav livet och min respektive, men ändå så ska det gnällas. Det finns inget som min respektive behöver göra utan jag sköter allt som jag kan. Han behöver bara äta den serverade maten, dusha, skita, sova och om han har så gå till ett arbete. Om inget arbete finns så kan han ligga kvar i sängen hela dagen eller göra vad som faller honom in. Jag kräver inget och ingen hjälp med något, varken barn, hem, jobb eller mans-sysslorna som vissa kallar det.
       Vad fan finns det då att gnälla över!? Njut för fan istället över att ha ett fritt liv.
Det finns absolut ingen svartsjuka eller något kontrollbehov från dennes sida utan vill du göra något så gör det. Det kommer inga frågor och inga onda tankar från min sida. Jag litar på dig tills du motbevisar det eller litar och litar, jag litar inte på någon överhuvudtaget till 100% men det lilla jag litar på dig kan räcka för min del. Du gör precis som du själv vill och det du gör kan jag tycka är mindre ok men då håller jag det för mig själv. Eller så stöttar jag dig till max.

Jag har fått lära mig att som man behandlar andra vill man själv bli behandlad men så är det inte i detta fallet kan jag säga. Jag vill med ha ett "fritt" liv utan en massa sjuka och kontrollbaserade frågor. Vad jag gör är min ensak och vad du gör är din ensak kan jag tycka men sen får man ju tänka lite på respekten givetvis, men det betyder ju inte att man ska "dansa" efter pipan för det. Så det kan man nog säga är mitt ända krav, jag vill ha ett liv som du har. Fritt! Jag säger inte att du ska binda upp ditt liv på mig och likaså vill inte jag det heller. Man kan ha "vårt" liv och "mitt" liv.
      Försöker man kontrollera mig så blir det bara katt-skit av det och jag slår igång en fasad som ingen tycker om. Jag blir kall som is och nonchalant. Bryr mig inte för fem öre och stänger öronen. Likaså om man höjer rösten eller försöker sätta sig på mig. Greppa tag i mig är ungefär som att skriva på papper till helvetet, jag fixar det ikke.
Men ändå så görs allt detta och man får frågorna ett kort tag därefter; Vad är det? Är du sur? Har jag gjort något?
What the fuck!!! Helt ärligt, vad förväntar man sig?

Om nu svartsjukan tar över så mycket, varför går man då inte, istället för att utsätta motparten för all den jävla skiten som kommer ut ur munnen, men som sen ändras såklart. Nä förlåt för att jag sa vissa dumma saker som jag inte mena. Men säg det då för fan inte! Jag tar allt ordagrant annars finns det ju ingen mening med att prata, då vet man inte alls vad som är sant eller om det menades så det kom ut ur munnen. Säger du bu så tar jag det som bu osv....

När man medvetet förstör förhållandet, är det då verkligen lönt att ha ett?

Nu fick man skrivit av sig lite.
Lite av detta som snurrar i huvudet och en massa därtill men det orkar jag inte skriva om nu så det får bli morgondagens projekt kanske.

Tack min kära vän för i helgen, ledsen att jag svek dig i lördags men lovar att gottgöra det. Eller som du sa; nu är det 1-1.

Puss på ballen allesammans och sov gott