I`m back.....
Usch ja vad längesen man satt här....
Har varken orkat eller haft lust för att skriva.
En sak är säker.... Jag kommer aldrig mer säga/skriva att jag mår bra. Pang, ja vad händer??? Faller pladask igen... Jag är så korkad som säger till alla att med lycka kommer olycka, men själv glömmer jag bort det.
Ja, tyckte allt var på topp för ett tag sen, typ sist jag skrev, men givetvis faller alla bitar ihopa igen till en stor hög.
Jag har lärt mig lite om mig själv den senaste tiden, kanske för att jag kunnat känna och tänka efter för en gångs skull....
Anledningen till att jag "träffar" någon vid "fel" tillfälle är att jag, Anna, är LIVRÄDD för kärleken. Ser inte det som en positiv sak alltid och när jag känner att någon tycker för mycket om mig eller älskar mig så gör jag det värsta som man kan göra, träffar en ny...
Mitt sätt att bevisa att jag inte är värd kärleken.. Jag gör så istället för att bryta upp innan och veta om att jag sårar personen. Känns bättre att vara otrogen för då blir han arg och tycker inte att jag förtjänar honom, precis så jag känner ju men jag vill inte säga det till personen i fråga för då får man bara höra att man visst är värd det.
Det blev ett sätt för mig att fly från kärleken, tyvärr så dem jag träffade under tiden fattade för mycket tycke för mig och ville ha mer, men det var ju inte det jag hade dem till.
Ville ju bara komma ifrån den sanna kärleken.. Nu när jag kommit på varför jag gjorde som jag gjorde känns det lite bättre faktiskt men synd om personen i fråga, sårade honom djupt. Ångrar mig för varje dag som gårmen vad hjälper det!!!!????
Jag vet inte riktigt hur mycket han känner mig men jag vet till 100% att helt och hållet känner han inte mig.
Jag vet att man inte ska behöva stå ut med ta vad som helst och ta en massa skit men kärlek för mig är gränslös, annars anser inte jag att det är kärlek. Jag behövde honom som mest när han lämnade mig.. När jag känner att jag vill fly för det blir för seriöst, det är då som denna person ska stå pall och "hjälpa" mig eller stötta mig. Att han verkligen visar hur mycket jag betyder för honom. Jag hade ju gjort allt i min makt för att hjälpa, har jag ett problem så löser vi det tillsammans och tvärtom. Jag hjälper honom med vad som. Finns vid hans sida när det än behövs eller inte behövs.
När allt detta kom upp till ytan började jag tveka om det verkligen var så som han sagt alla år... Var jag perfekt? Var jag allt det han sa? Var jag den rätta? Varför står man inte pall och kämpar då? Är det inte värt det om man nu träffat den rätta?
Jag vet vad jag känner och tycker men, "It takes two to tango", och nu är jag ensam om de känslor jag har vilket känns sååå tomt. Mitt livs kärlek, bästa vän, min själsfrände mitt allt, han försvann när jag som mest behövde honom. Mina känslor och min enorma kärlek jag har till honom har aldrig tynat ut på något vis, de är de samma som de alltid varit.
Ja livet är bra konstigt!!!!
Nu ska denna ta sig en cigg och kaffe,
skriver mer sen vad som hänt under veckorna jag inte skrivit här.
Kram på er.....
Har varken orkat eller haft lust för att skriva.
En sak är säker.... Jag kommer aldrig mer säga/skriva att jag mår bra. Pang, ja vad händer??? Faller pladask igen... Jag är så korkad som säger till alla att med lycka kommer olycka, men själv glömmer jag bort det.
Ja, tyckte allt var på topp för ett tag sen, typ sist jag skrev, men givetvis faller alla bitar ihopa igen till en stor hög.
Jag har lärt mig lite om mig själv den senaste tiden, kanske för att jag kunnat känna och tänka efter för en gångs skull....
Anledningen till att jag "träffar" någon vid "fel" tillfälle är att jag, Anna, är LIVRÄDD för kärleken. Ser inte det som en positiv sak alltid och när jag känner att någon tycker för mycket om mig eller älskar mig så gör jag det värsta som man kan göra, träffar en ny...
Mitt sätt att bevisa att jag inte är värd kärleken.. Jag gör så istället för att bryta upp innan och veta om att jag sårar personen. Känns bättre att vara otrogen för då blir han arg och tycker inte att jag förtjänar honom, precis så jag känner ju men jag vill inte säga det till personen i fråga för då får man bara höra att man visst är värd det.
Det blev ett sätt för mig att fly från kärleken, tyvärr så dem jag träffade under tiden fattade för mycket tycke för mig och ville ha mer, men det var ju inte det jag hade dem till.
Ville ju bara komma ifrån den sanna kärleken.. Nu när jag kommit på varför jag gjorde som jag gjorde känns det lite bättre faktiskt men synd om personen i fråga, sårade honom djupt. Ångrar mig för varje dag som gårmen vad hjälper det!!!!????
Jag vet inte riktigt hur mycket han känner mig men jag vet till 100% att helt och hållet känner han inte mig.
Jag vet att man inte ska behöva stå ut med ta vad som helst och ta en massa skit men kärlek för mig är gränslös, annars anser inte jag att det är kärlek. Jag behövde honom som mest när han lämnade mig.. När jag känner att jag vill fly för det blir för seriöst, det är då som denna person ska stå pall och "hjälpa" mig eller stötta mig. Att han verkligen visar hur mycket jag betyder för honom. Jag hade ju gjort allt i min makt för att hjälpa, har jag ett problem så löser vi det tillsammans och tvärtom. Jag hjälper honom med vad som. Finns vid hans sida när det än behövs eller inte behövs.
När allt detta kom upp till ytan började jag tveka om det verkligen var så som han sagt alla år... Var jag perfekt? Var jag allt det han sa? Var jag den rätta? Varför står man inte pall och kämpar då? Är det inte värt det om man nu träffat den rätta?
Jag vet vad jag känner och tycker men, "It takes two to tango", och nu är jag ensam om de känslor jag har vilket känns sååå tomt. Mitt livs kärlek, bästa vän, min själsfrände mitt allt, han försvann när jag som mest behövde honom. Mina känslor och min enorma kärlek jag har till honom har aldrig tynat ut på något vis, de är de samma som de alltid varit.
Ja livet är bra konstigt!!!!
Nu ska denna ta sig en cigg och kaffe,
skriver mer sen vad som hänt under veckorna jag inte skrivit här.
Kram på er.....
Kommentarer
Trackback
