Varför???
Har precis suttit och pratat med frugan om våra tidigare förhållande, vi har ju en hel del i garderoben. Kom att tänka på min tid då jag levde som värst.... Har kopplat bort den tiden eftersom han inte längre finns. Ska inte säga att det bara var tråkiga tider med honom för han gav mig enormt mycket annat. Sen han gick bort har man bara tänkt på de bra minnena för att man saknar honom så mycket. Han var en sådan man som man inte kan leva med i förhållande men bättre vän kan man inte få. Värdesätter varje minut han var i mitt liv, blev trots allt tio år. Gud vad jag känner mig gammal........
Undrar än idag om det som hände, alla slag och förnedringar har påverkat mig i mina förhållande jag haft efter det. Har ju än idag svårt att ta att en person lyfter handen mot mig. Senast var för någon månad sen och det gjorde så ont i hela kroppen psykiskt. Man tror ju verkligen att den person som säger sig älska en inte får för sig att lyfta hand mot mig men tji får man för så är det inte alls. De tre personer jag älskat i mitt liv har alla tre lyft hand och två av dem har verkligen inte nöjt sig med att lyfta utan fortsatt tills dem var i maktpositionen. Därför kommer det ta tid för denna kvinnan att säga de tre orden till nästa person, om det ens kommer en nästa.
Varför låter man sig utsättas för det? Tror man att man kan ändra personen till det bättre eller vågar man bara inte lämna honom? Kanske rent av vet man vad som väntar om man tar det steget.... Jag vågade efter ett bra tag men än idag undrar jag vad som hänt om jag inte gjort det, hade det blivit bättre eller sämre? Hade jag fått honom till att sluta slå och sparka på mig eller hade det slutat med bårhuset för mig.
Är glad att Kate slapp se alla märke hennes mamma hade över hela kroppen, som jag dag ut och dag in fick bortförklara för mina nära och kära. Vet om att min pappa hade jagat livet ur honom och som sagt jag älskade ju honom och ville honom inget ont trots att det han gjorde mot mig i "dåliga" stunder gjorde ont för mig både fysiskt och psykiskt. Vet inte om jag någon dag berättar för mina barn om det för att dem inte ska behöva råka ut för samma.
Min mamma tjatade dagarna långa att jag borde lämna honom liksom hans syster men jag trodde att det skulle bli bättre. Min mamma visste vad hon pratade om men jag lyssnade inte då. Idag önskar jag att redan vid första tendens till det, att jag lämnat honom och behöll honom som vän. Bättre vän kan man inte få!!! Han var och är min bästa vän tills det sista andetaget tas, och där uppe ska jag ge honom den största, varmaste kram som jag så länge velat ge honom. Vet om att han inte ville att alla slag skulle hända men som sagt vissa vet inte vad dem gör när dem blir riktigt arga, jag kan också bli så, speciellt om jag känner mig hotad. Har en gång i minnet, då jag bråkade med mitt ex och kände att var jag än vände mig kröp ilskan bara närmare och närmare så till sist tog jag stövlen, med en decimeters klack, i handen och lyfte den mot honom för att få ut mina aggressioner och hade det inte varit för en gemensam vän så hade den hamnat i pannan på exet. Jag fick spel och öppnade balkongdörren och hoppade ner för att springa bort från problemen men efter kom exet och ville "reda" ut situationen. Panik fick denna och började hyperventilera, skaka och gråta. Minns inte exakt vad som hände efter det utan bara att jag kände mig så okontrollerad under den stunden, visste inte riktigt vad som tog åt mig utan bara att jag var helt ur balans. Tror nog att det är något som kommer från den tid då jag tog emot sparkar och stryptag m.m. Det sätter trots allt lite spår i hjärnan. Vet om att än idag under hot försvinner en del av mig och min enda tanke är att jag älskar mina barn. När incidenten hände för ett tag sen vet jag inte vad jag tänkte men efter kunde jag inte fatta att denna person var kapabel till något sådant men som jag sagt tidigare, lita aldrig på någon helhjärtat för du lär bli så besviken.
Har idag bara lyssnat på alla som sagt till mig att släppa honom och lägga känslorna bakom mig, men helt ärligt: Hur i helvete ska det gå till? Känner så mycket för honom att bara tanken på att lägga honom bakom mig får mig att börja gråta, helt omöjligt!!!! Som vissa säger att han manipulerar en tills man blivit tillräckligt kär i honom och sedan sticker han, ja, det kanske är sant men låter man sig bli kär i honom får man ju stå ut med lidandet efter. Finns inget som gör att jag kan lägga honom bakom mig, inte när jag tycker så mycket om honom. Inte ens svarta änkan kan ändra på det.
Saknar honom lika mycket nu som jag gjort innan om inte mer....
Nu ska denna lägga sig, ska upp tidigt till jobb. Hoppas det blir en kort dag imorgon för denna lär vara trött.
Sov gott och ha för jävliga drömmar..........
Och min underbara vän där uppe: Jag älskar dig sååå mycket och du kommer för alltid ha den största platsen i mitt hjärta.... Puss på dig!!!
Undrar än idag om det som hände, alla slag och förnedringar har påverkat mig i mina förhållande jag haft efter det. Har ju än idag svårt att ta att en person lyfter handen mot mig. Senast var för någon månad sen och det gjorde så ont i hela kroppen psykiskt. Man tror ju verkligen att den person som säger sig älska en inte får för sig att lyfta hand mot mig men tji får man för så är det inte alls. De tre personer jag älskat i mitt liv har alla tre lyft hand och två av dem har verkligen inte nöjt sig med att lyfta utan fortsatt tills dem var i maktpositionen. Därför kommer det ta tid för denna kvinnan att säga de tre orden till nästa person, om det ens kommer en nästa.
Varför låter man sig utsättas för det? Tror man att man kan ändra personen till det bättre eller vågar man bara inte lämna honom? Kanske rent av vet man vad som väntar om man tar det steget.... Jag vågade efter ett bra tag men än idag undrar jag vad som hänt om jag inte gjort det, hade det blivit bättre eller sämre? Hade jag fått honom till att sluta slå och sparka på mig eller hade det slutat med bårhuset för mig.
Är glad att Kate slapp se alla märke hennes mamma hade över hela kroppen, som jag dag ut och dag in fick bortförklara för mina nära och kära. Vet om att min pappa hade jagat livet ur honom och som sagt jag älskade ju honom och ville honom inget ont trots att det han gjorde mot mig i "dåliga" stunder gjorde ont för mig både fysiskt och psykiskt. Vet inte om jag någon dag berättar för mina barn om det för att dem inte ska behöva råka ut för samma.
Min mamma tjatade dagarna långa att jag borde lämna honom liksom hans syster men jag trodde att det skulle bli bättre. Min mamma visste vad hon pratade om men jag lyssnade inte då. Idag önskar jag att redan vid första tendens till det, att jag lämnat honom och behöll honom som vän. Bättre vän kan man inte få!!! Han var och är min bästa vän tills det sista andetaget tas, och där uppe ska jag ge honom den största, varmaste kram som jag så länge velat ge honom. Vet om att han inte ville att alla slag skulle hända men som sagt vissa vet inte vad dem gör när dem blir riktigt arga, jag kan också bli så, speciellt om jag känner mig hotad. Har en gång i minnet, då jag bråkade med mitt ex och kände att var jag än vände mig kröp ilskan bara närmare och närmare så till sist tog jag stövlen, med en decimeters klack, i handen och lyfte den mot honom för att få ut mina aggressioner och hade det inte varit för en gemensam vän så hade den hamnat i pannan på exet. Jag fick spel och öppnade balkongdörren och hoppade ner för att springa bort från problemen men efter kom exet och ville "reda" ut situationen. Panik fick denna och började hyperventilera, skaka och gråta. Minns inte exakt vad som hände efter det utan bara att jag kände mig så okontrollerad under den stunden, visste inte riktigt vad som tog åt mig utan bara att jag var helt ur balans. Tror nog att det är något som kommer från den tid då jag tog emot sparkar och stryptag m.m. Det sätter trots allt lite spår i hjärnan. Vet om att än idag under hot försvinner en del av mig och min enda tanke är att jag älskar mina barn. När incidenten hände för ett tag sen vet jag inte vad jag tänkte men efter kunde jag inte fatta att denna person var kapabel till något sådant men som jag sagt tidigare, lita aldrig på någon helhjärtat för du lär bli så besviken.
Har idag bara lyssnat på alla som sagt till mig att släppa honom och lägga känslorna bakom mig, men helt ärligt: Hur i helvete ska det gå till? Känner så mycket för honom att bara tanken på att lägga honom bakom mig får mig att börja gråta, helt omöjligt!!!! Som vissa säger att han manipulerar en tills man blivit tillräckligt kär i honom och sedan sticker han, ja, det kanske är sant men låter man sig bli kär i honom får man ju stå ut med lidandet efter. Finns inget som gör att jag kan lägga honom bakom mig, inte när jag tycker så mycket om honom. Inte ens svarta änkan kan ändra på det.
Saknar honom lika mycket nu som jag gjort innan om inte mer....
Nu ska denna lägga sig, ska upp tidigt till jobb. Hoppas det blir en kort dag imorgon för denna lär vara trött.
Sov gott och ha för jävliga drömmar..........
Och min underbara vän där uppe: Jag älskar dig sååå mycket och du kommer för alltid ha den största platsen i mitt hjärta.... Puss på dig!!!
Kommentarer
Trackback
